Solen lyste starkt idag. Så starkt att luftens minusgrader inte gjorde något. Jag målar om ett rum i en källare men kom upp till lunchen för att bli lite bländad. Kollegorna stod uppradade mot en husvägg likt vårens tydligaste tecken. Vi alla har så mycket att tina efter denna vinter. Jag undrar vad som gömmer sig där under hårt packad is och nerpissad snö. 

Att bo i Sverige är att veta att allt detta tas ifrån en varje år. Man lever med värmen som insats och det är precis så förfärligt och länge att man hinner glömma hur det känns när det inte är kallt och grått. Därför kommer våren alltid som en sådan överraskning. Plötsligt är den bara där.

Förra våren skrev jag nästan bara om vädret. Jag tinade och började knoppa med naturen utanför fönstret. Det var nästan så att jag blev rädd när sommaren väl kom. Som att jag skulle torka och bli gul och solblekt.  

Nu är jag igång igen. Jag kollar väderleksrapporten alldeles för ofta. Som att jag vill hänga upp mitt mående på nåt annat som inte har med mig att göra. Jag väntar på glada besked från kosmos. 

Nästa vecka ska det vara plusgrader och regn. Fast solen är uppe cirka 4 minuter längre för var dag som går. Någon gång kommer våren. Kanske har den redan gjort det. 

Du sa ”Du får ju lägga din tandborste där”.

Jag hade aktivt lagt den så långt bort som möjligt från koppen som du hade din i. Tanken av dem bredvid varandra kunde jag inte stå ut med. Det är en pojkvän- och flickvänsgrej. Att de skulle stå så nära att spröten hakade i varandra.

Istället la jag den på säkert avstånd, högt uppe på en hylla i bambu. Där kunde den ligga och se ut öven ditt badrum med sina spröt ifred.

När jag ser ett väldigt homofobt sammanhang. Åh baby

Så slår de ner mig så hårt att jag får en stroke

Terapeuten säger att

Jag ägnar mycket av min vakna tid till att ta hänsyn. Om min baby, om min tjej. Och så ställer jag mig i ett väldigt hänsynslöst sammanhang. 

-Vill du bli slagen? 

Ja säkert 

Men snuten just nu. Att de slog mig så hårt. En batong i bakhuvudet. Alla måste 

På höger sida av bröstet gör det fortfarande ont från när jag ramlade med cykeln förra veckan. Snön hade äntligen börjat töa och det blöta hade gett mig en falsk trygghet av att marken under mig var fast. Det är väl oftast då det händer. När det nästan är över. 

Jag tog emot mig med händerna, men bröstkorgen flög tungt ner i asfalten. En tacksamhet över att jag inte slagit ut några tänder byttes snabbt till en ilande smärta på höger sidan av kroppen.  

Nu gör det ont när jag andas. Inte väldigt ont egentligen men märkbart. Det påminner lite om känslan av att ha ångest. Ett ständigt tryck över bröstet som gör att man hela tiden märker hur djupa andetag man egentligen behöver ta. Det är obehagligt att veta att man behöver andas. 

Att jag har en spricka i mitt revben är mest en gissning. En dianos baserad på anekdoter och en snabb sökning på google. En läkare hade säkert sagt att det inte var så illa som en spricka och att det kommer att gå över av sig själv men allt jag behöver veta är att det gör ont när jag andas. 

Jag gjorde yoga någon dag efter fallet. Ett långt pass efter ett par glas vin som verkade vara en bra idé i stunden. Min kropp ska fan inte styra över mig, tänkte jag men det kunde den visst. 

Nu har jag istället fått leka med tanken av meditation. Något inom mig säger instinktivt nej då jag har alltid tyckt att det var obehagligt att känna in kroppen. Att med sinnet leta sig ut i fingertoppar och tår. Känna hur ens kropp tar slut och hur luften tar vid. Det förknippas även med en viss typ av människa. Någon med kombinationen lösa linnebyxor och att ta sig själv på för stort allvar. Det känns liksom som höjden av självcentrering att vilja spendera helt ostörd tid tillsammans med sig själv. 

Jag dejtade en kille i denna kategori som berättade att han mediterade varje dag. Jag sa att meditation för mig var att arbeta med något väldigt intensivt då timmarna bara flyger iväg. Det räknades inte sa han. Det kallades för flow. När vi vaknade upp tillsammans dagen efter så frågade han om jag ville göra en morgonmeditation med honom. Det ville jag inte. 

Nu sitter jag ända här på min turkosa yogamatta. Jag försöker andas lugnt och tömma huvudet. Problemet är bara att det gör ont när jag andas och att huvudet fylls snabbare än någonsin. Jag känner mig naken. Min kropp är så van vid att vara klädd i luft. Att röra sig fritt i universum utan hölje som en ensam partikel. Men nu känns det så rått att sitta här själv. Min hud är alldeles öm och rosa efter att ha ömsat skinn. Mitt gamla var håligt, ruggigt och fullt av dig. Vi låg så tätt tillsammans att det kändes som att vi smälte ihop.

Det var så fint att vara klädd i dig, från fingertopparna ut i tårna. Jag vaggades in i en falsk trygghet av att detta var min nya rock och gick kaxigt längs gatorna och visade upp den. Men jag, precis som kejsaren med hans nya kläder var klädd i luft hela tiden. Plötsligt så tappade jag fotfästet och föll tungt ner i asfalten. 

Jag är naken och öm, jag vet att jag andas, snön har börjat töa men det är fortfarande glashalt ute. 

Hej och välkommen till en plats som kommer suga musten ur dig. 

Okej, förhoppningsvis inte. Det är mest det att jag har en hårddisk som börjar bli full av ofärdiga texter som gärna vill bo någon annanstans. 

Dessa texter är främst komponerade när jag En Fager Ungmö sitter på min kammare och skriver till tända ljus och vad mina kompisar refererar till som ”deppmusik”. Eller klockan 01:47, när jag ligger i sängen och försöker sammanfatta en situation som kändes viktig i stunden. 

Hur och vida det är viktigt eller nödvändigt eller sant är inte upp till mig. Jag gör inget vidare urval. Mycket nöje.